Lättsam skröna från Hudik

Det är ganska ont om uttalat personliga röster i kören av svenska kriminalförfattare, men till undantagen hör absolut Leif Woxlin.

Hans romaner - eller berättelser, skrönor - om en knapp handfull poliser i Hudiksvall med omnejd visar sällan upp bländande slutledningskonst, stringenta intriger eller originella personer.

Jo, förresten, originella personer är det gott om, men inte traditionellt och utstuderat deckaroriginella utan rustikt svenskmärkliga i sin lite fåmälda och ibland klantiga vanlighet.

Tättrion är sig lik från de två föregående böckerna i serien. 

Kommissarie Johan Thule är smällfet på gränsen till döende, klok men för snabb att dra slutsatser och endast motvilligt rörlig från sin extrabreda kontorsstol.

Ludde Markh har hoppat av från kriminalen och blivit gränspolis med asylärenden och utvisningar på jobbschemat; en självsäker jämte som skriver djupt kända och gediget usla kärleksdikter till sin gravida sambo och är föga lagd för eftertanke.

Och den storväxta kriminalinspektör Sofia Berger med datorvrå i hönshuset, basker på skulten och förvirrade kärleksaffärer är en bättre polis än hon själv tror.

Jag misstänker att hon och Ludde dessutom tycker betydligt bättre om varandra än de någonsin ger sken av.

Den här gången hittas en blodig presenning på en soptipp, anonyma tips ger knyt till Nigerialigan och i skuggorna i obygden hukar en livsfarlig exjugoslav med mord på samvetet. EU förväntas ge miljoner till ett egendomligt multikulturellt anpassningsprojekt.

Woxlin blandar och ger med generös inställning till sina infall och alltsammans är om inte spännande, så avgjort lättsamt att läsa, vilket inte minst en diskret men fullt märkbar humor bidrar till.

Den här serien börjar utan att någonsin låtsas vara kvalificerad kriminallitteratur bli en väldigt trevlig vana.

BO LUNDIN

Bo Lundin är en av grundarna och numera hedersledamot av Svenska Deckarakademin. Mer om Lundin kan ni läsa på: www.deckarakademin.se