(Utdrag)

Kommissarien skrädde inte orden, han hade sagt att den nya organisationen med centraliseringen till Gävle var ett misslyckande redan på papperet. Han hymlade inte med åsikterna. Länets polisledning var tillsatt på politiska grunder och saknade kompetens, sade han.

Egentligen fanns det ingen på huset i Hudiksvall som tyckte något annat, knappast ens polismästaren. Men det vara bara Thule som visade öppen opposition. Förmodligen för att han inte kunde ha långt kvar till pensioneringen. Han kunde kosta på sig att vara rebell.

Bakgrunden låg förstås i polisväsendets allmänna brist på resurser. Ingen var dummare än de kunde lägga ihop två och två. Nu avvecklades den lokala polisnärvaron i landskapet i takt med att kollegorna gick i pension. Snart skulle det bara finnas en telefonlinje till Gävle med tonsvar. Det skulle inte finnas en bil inom femton mils radie att skicka ut när det begicks inbrott, ingen skulle behöva riskera att bli gripen på bar gärning.

Då skulle anarkin breda ut sig, laglösheten på landsbygden. Folk skulle tvingas bygga upp sitt eget försvar och byavakterna skulle beväpna sig. Först i all hemlighet, men med tiden allt mer öppet. Lokala missbrukare och fridstörare skulle skjutas i knäna av maskerade män och lämpas av på någon skogsväg.

Ludde kunde höra Bergers mässande i huvudet, det var för det mesta hon som stod för teorierna om den kommande utvecklingen. Själv skulle hon se till att ha vapen hemma för eget bruk. Ludde råkade veta att hon aldrig avlossat ett skott i tjänsten, i skarpt läge, som det hette. Ändå påstod hon att hon var kapabel att göra det privat. För att försvara sin egendom, som hon förklarat saken.

Det var ofta han undrade hur lämplig hon var egentligen, som polis och utredare. Men kommissarien var inte bättre själv.

© Leif Woxlin 2008