Ny deckare om Hudikpoliserna

- - -
Norrhälsinglands egne nye, deckarförfattare Leif Woxlin problematiserar mer än Connelly kring poliser som går over gränsen. Den cp-skadade Hudikpolisen Dan Persson driver ett personligt korståg mot stadens kvinnomisshandlare, ser till att samla på sig nyckelkopior under utredningarna och utnyttjar tillfallet att knyta kontakt med en gift kvinna som han fått kontakt med i samband med en utredning.

Hans kollega Ludde Markh blundar för grannens otillåtna vapen, mot löfte om skydd för sin familj.

Och vad sysslar egentligen kommissarie Johan Thule med? I den första deckare Woxlin gav ut på egna förlaget Blommaberg, Dödligt mönster, var han mest gammal, sjuk och utarbetad, någon att känna sympati för. Nu verkar han vara en riktig skrupelfri storbrottsling.

Den mer smålustiga, kåseriska stilen i Dödligt mönster har bytts mot en betydligt allvarligare ton som gör att nya Sommarens hot känns betydligt mer realistisk och trovärdig. Inledningen hör till det mest spännande jag läst. Tyvärr lyckas inte författaren hålla den spänningen vid liv.

Texten blir som bäst där berättarrösten ostört får skildra längre skeenden. Leif Woxlin besitter verkligen tålamodet att omsorgsfullt beskriva både miljöer, människors handlande och tankar, även om jag gärna fått bilden av Hudikpolisemas inbördes relationer mer fördjupad. Jag förstår aldrig riktigt varför Ludde Markh och Sofia Berger inte alls går ihop.

Dialogen är Leif Woxlins problem. Han använder glädjande nog inte som i första boken dialogen för att berätta sådant de samtalande rimligtvis redan måste veta, men han lyckas ändå inte få det sagda att kännas som att det ligger rätt i munnen. Svårast blir det inne i polishuset, där författaren verkar så mån om att vara korrekt, att det tekniska och formella tränger ut människorna. Därför ar det till fördel for Sommarens hot att så liten del av handlingen består i traditionellt polisarbete.

JOAKIM WESTLUND