RUM FÖR MORD
Woxlin har med denna sin tredje kriminalroman om kriminalpolisen i Hudiksvall lyckats bevara den ton som han införde i de två tidigare. Stilen är också fastslagen, författaren arbetar med händelseinriktad estetik och det dödkött som fanns i tidigare romaner har skalats bort.

Men "Hälsingedeckare" har blivit ett gummibandsbegrepp. I den kluriga och emellanåt spänningsskapande utredningen av ett misstänkt dödsfall på Homotippen utanför Bergsjö (nej, namnet har inget med sexualitet att göra) får Woxlins personer röra sig bort från hemlandskapet. Till Umeå, Uppsala och Italien och en av dessa utflykter ger åtminstone inspektör Berger möjlighet att utforska sig själv.

I övrigt tycks inte polisen i Hudiksvall ha råd med mycket. Personalbristen och även kunnandet på vissa håll verkar vara besvärande. Är det kritik från författarens sida?

Precis som i Sommarens Hot från i fjol har EU-bidrag en besvärande roll i intrigen och kommunpolitikers tilltro till utomstående expertis får också en skrapa.

När man till sist tror att allt är klappat och klart vänder Leif Woxlin på steken och åstadkommer en oväntad slutkläm.

Med sin tredje roman har Woxlin bevisat att han klarar av hantverket, intrigbyggandet och personbeskrivningarna. Nu kan han på allvar börja kalla sig kriminalförfattare.

KARL HJELM