GOD KONST

Gå på vernissage är ett måste för oss som gillar det som är kul med kultur. Visst går det att komma släntrandes till en konstutställning någon dag efteråt också, när vernissagen är slut, men då krävs det nog ett mer genuint intresse. För konst.

På en vernissage bjuds det på massor av godis och dricka. För egen del föredrar jag mer sötsakerna, men tar gärna även av en salt pinne om stunden så bjuder. I brist på annat. Beträffande drickat så smakar alkoholfri cider bäst, men en Pommac eller en Champis är inte fy skam den heller. Att tacka ja till.

När man dricker på konstvernissage så ska man absolut göra det i plastmugg. Här ska det vara en av genomskinlig hårdplast, närmare bestämt av den typen som spricker med en smäll när man trycker på den för hårt. Det ska man normalt göra när man druckit ur muggen. Inte före, gärna. Man ska aldrig fylla på i samma mugg när man går och tar om. Det hör inte till god vernissage-sed. Man måste kunna uppföra sig när man är ute bland folk.

Själv hör jag till dom som inte gillar plastmuggar i vit plast, sådana där små fjuttisar som ser ut som om man snott dom på muggen. Toalett-muggen.

Många typer av vernissage-besökare finns det. I grova slängar kan man dela upp dom i två kategorier. Den första består av folk som går och plockar karamellerna ohämmat, precis hela tiden. Utan att bli det minsta generad. Har man väl ställt fram skålarna med Twisten och Rollo-kolan så ska man väl smaka också. Läs smaska. Står dom för länge, kanske ända till nästa vernissage, så finns ju risken att dom blir hårda och torra.

En sådan vernissage vill ingen mer gå på.

Den andra kategorin stoppar i sig mer i lönndom. När galleristen vänder ryggen till eller står och pratar med någon som verkar mer än lovligt konstintresserad så smyger dom fram och snattar från karamellskålen eller grabbar tag i ännu en plastmugg. Den här gången kanske en mugg med päroncider, om just den sorten råkade vara slut förra gången.

Erfarna konstbesökare och veteraner tillhör här den första kategorin. Att hymla med suget efter sött är ingenting för den som vill tillhöra den kulturella eliten i kommunen. Har man inget annat att komma med så kan man åtminstone smaska kola.

För oss konstintresserade i norrhälsingland är konstmässan i Sundsvall alltid en stor begivenhet, norrlands största förövrigt. Förra helgen var det dags igen. Konstnärer från hela landet fanns representerade och för oss som kommit själva vernissagedagen var utbudet rent överväldigande.

Här kunde man hitta mängder av små glädjeämnen och färgämnen E175. Inte bara den kulturella spisen var det försörjt för. Allt ifrån chokladpraliner till chips och dip. Bara att ta för sig. Olika sorters drickor från både Apotekarnes och Pripps. På stark frammarsch under årets mässa syntes Zeunerts vara med flera av sina slagkraftiga läskeblasker inblandade.

En av mina favoriter inom sångens område, jag tänker nu på Kjell Lönnå, deltog med verk även detta året. Små söta gelehallon, alltid en fröjd för den sanne läckergommen. För en ynka entréavgift om femti kronor fick man stoppa i sig hur mycket som helst.

Går man på galleri i centrala Stockholm så kostar det förstås inte ens ett nickel. Nickel var det förresten länge sedan man blev bjuden på. Lika bra det vid närmare eftertanke. Dom är så lätta att sätta i halsen om man suger på dom samtidigt som man ska säga några väl valda ord om något nonkonfigurativt kludd som hänger på väggen. Någonting om att det är underbara färger, eller vad som nu är kutym i sammanhanget.

Däremot måste man se ut som om man är beredd att köpa någonting, annars är risken stor att man blir utkastad. Redan i dörren, faktiskt.

Leif Woxlin