Dylantolkningar i Hassela
av Anders Högström

- Kanske är Bob Dylan en reinkarnation av Hultkläppen, sade Leif Woxlin som kommer från Hassela, under sitt resonerande föredrag kring Bob Dylan under lördagskvällens Dylanafton på Kulturkapellet i Hassela. Och även om det naturligtvis var skämtsamt menat och för tankarna till en välkänd, flera hundra år gammal idé om Hälsingland som kulturens vagga, finns det kanske ett korn av sanning i detta ändå.

För visst kräver det ett visst mod att som Thorvald Söderblom, som annars är konstnär från Delsbo, arrangera det hela. Att välja ut en artist som är en av de mest plagierade och vill jag påstå, samtidigt mest svårtolkade, och kring detta tema samla ihop ett gämg artister och trots en varierande kvalité ändå ro det hela iland. Och förklaringen är kanske att det i "dylanismen", om man nu kan tala om en sådan, finns ett gemensamt drag med kulten kring andra stora musiker och artister till vilka naturligtvis Hultkläppen också hör.

Själbesläktat
Det är alltid svårt att förklara vad det är som gör en stor konstnär just stor men det Leif Woxlin också rörde vid i sitt föredrag, nämligen det sammansatta, eller, som när det gäller Dylan, sammansmältningen av text, musik och framförande, torde stå sanningen nära. Men också det allmängiltiga och kongeniala eller själsbesläktade draget som gör att vi kan känna igen oss, ibland utan att kanske riktigt förstå hela innebörden i de uttrycksfulla texterna, torde ha stor betydelse.

En annan förklaring som gör att det ändå är tacksamt att tolka Dylan är kanske också något som en av kvällens artister, Arne Holmberg från Hudiksvall, nämde från scen, att Dylans tidiga framföranden, där han stod ensam på scen men gitarr och munspel, gav en frihet, med utrymme för improvisatiner och munspelssolon, där det för just det tillfället fungerade. En frihet som smittar av sig på de uttolkande artisterna och ger dem lite av samma obundenhet och en möjlighet att närma sig poeten.

Just dessa otvungna framföranden gör att jag är tveksam till ett resonemang som dykt upp de senaste åren om att Bob Dylan borde få Nobels litteraturpris. Jag har svårt att tänka mig något som står längre från den upproriska och kritiska delen av Dylan, särskilt med tanke på att det för många pristagare inneburit att diktarrösten för alltid tystnat och det vore ju synd.

Arne Holmberg sjöng flera egna översättningar och tolkningar av Dylantexter och Erik Brodén från Delsbo, som tillhör en yngre generation Dylantolkare, imponerade med kraft och tyngd i sitt framförande.

Rysk variant
Trio Kontrast från Västerås, som inledde kvällen och också avslutatde den innan ett mer allmänt "jam" tog över, kom i den andra delen av sitt framförande in på en rysk variant av Bob Dylan, nämligen artisten, poeten och skådespelaren Vladimir Vysotskij. En välsjungen och i "dylanismens" anda passande avslutning på en trevlig kväll.

Text: Anders Högström