Trivsam deckare i Hudiksvallsmiljö
Av Joakim Westlund

Vilka böcker är det som kommer igenom de etablerade förlagens nålsöga? I en intervju för en tid sedan sade en förlagsrepresentant att marknaden för deckare nog börjar bli mättad, men den som har en bra idé ska inte tveka att sända iväg sitt manus.

- - -

Variation och spänst
Rent språklig föredrar jag framför Lena Lehtolainens och Åsa Larssons senaste en deckare som inte blivit utgiven av något etablerat förlag. I och för sig skickade Leif Woxlin från Bergsjö, med bakgrund som kåsör i DN och Helsingen, sin Dödligt mönster till bara tre förlag innan han beslutade sig för att ge ut den själv, men det finns variation och spänst i hans språk, både rytm och tempo i texten.

Jag kanske skulle sätta skiljetecken på ett annat sätt och oftare välja stor begynnelsebokstav på sådant som är egennamn, men det är detaljer som inte stör min läsning. Också Bibliotekstjänst ger honom beröm i sin inköpskatalog.

Naturligtvis beror mycket av mitt intresse på att författaren använder Hudiksvall som sin miljö. Han ser till att nämna många platser och geografiska namn, men så långt jag kan se bemödar han sig också om att beskriva miljöerna verklighetstroget. Dessutom har han en bild av den norrhälsingska kulturen och kynnet. Till viss del tycker jag han lyckas förmedla den.

Jag får snabbt kontakt med hans persongaller, Hudiksvallspoliserna, några journalister på Hudiksvalls-Tidningen och andra människor i trakten. Visst finns det ett något komiskt anslag, men det blir aldrig den töntiga buskis som många svenska deckare varit nedtyngda av, åtminstone tidigare. Det märks att en hel del detaljer i personbeskrivningarna bygger på seriösa iakttagelser i verkligheten.

Riktigt trivsam läsning
De två första tredjedelarna av de knappt 370 sidorna är riktigt trivsam läsning och jag börjar redan längta efter nästa del i serien En hälsingedeckare. Jag hoppas han kan få någon återförsäljare i södra Hälsingland också. Annars går det att beställa Dödligt mönster från hans eget förlags hemsida, blommaberg.nu.

Men säkert spännande blir det inte. Efter 200 sidor har mordutredningen knappt hunnit komma igång. När Woxlin på något sätt ändå måste "stöka över den" får han i det hastigare tempot inte utrymme för sin berättarglädje. Polisens arbete är rätt kantigt och inte särskilt trovärdigt beskrivet. Intrigen är tunn och tillför egentligen inget.

Men min största invändning gäller dialogen som Woxlin verkar sakna känsla för. Den är alldeles för tillrättalagd och informativ. Det blir för genomskinligt när han använder den som faktaförmedlare till den oinsatte läsaren.